Det blir alltmer tydligt att en bok som man inte kan placera i en specifik genre stämplas med slasktiteln spänningsroman precis på samma sätt som en mystisk värk till slut kort och gott klassas som Myalgi.
Baksidestexten på Någon att dö för av Yamlie Andreasson utlovar ett gisslan- och kidnappningsdrama och en fara för någons liv. Det låter som en spännande bok, men likt Nora Roberts så kallade spänningsromaner skulle den här bättre platsa i Harleqin hyllan.
Ovan nämnda drama har fått hela 52 sidor i anspråk och från sida 74 övergår den lilla spänning som fanns till en orgie av kärlekspar och romantik i varierande intensitet:
- Valerie (bokens huvudkaraktär) och Chris,
- Jacob och Jessie,
- Isabella och David,
- Mark (för övrigt Isabelles ex-man) och Tone (för övrigt Isabelles bästa väninna),
- Anders och Marian och säkert någon fler som jag har glömt vid det här laget.
Jag är inte det minsta romantisk och att sida upp och sida ner behöva läsa om “och så levde de lyckliga i alla sina dagar” gör mig om inte spyfärdig så i alla fall fruktansvärt irriterad.
Irriterad för att den så kallade polisutredningen helt hamnar i skymundan, irriterad för att den spänning som byggs upp när Valerie och Jessie hamnar i trubbel på Ullared (Gekås) slår ner likt ett åskoväder för att sedan dra förbi ett par minuter senare efter ett häftigt regn, och slutligen irriterad för att jag återigen har lurats till att läsa en bok som absolut inte är vad den utger för sig för att vara.
Surt!
Bokfakta:
Författare: Yamlie Andreasson
Titel: Någon att dö för
Utgivningsår:2014
Förlag: Idus
Antal sidor: 220
Källa: Förlaget