När Lotta Olsson skriver att ”och just när man tror att allt är över, skrämmer hon vettet ur en” får åtminstone jag vissa förväntningar av en bok.
Behandlingen av Mo Hayder levde dock inte alls upp till dem. Inte på långa vägar!
Jag har tyckt om hennes tidigare böcker och då framför allt de som har kommit ut i Walking Man-serien. I Behandlingen är det dock Jack Caffery som står för fiolerna och hans liv kretsar mer kring Ewan (hans lillebror som försvann för väldigt många år sedan) än vad det gör kring det som händer här och nu.
Detta har lett till att jag ännu inte har lyckats komma underfund med vem Caffery själv egentligen är, vilket i sin tur leder till att jag inte hittar någon att hålla fast vid och intressera mig av. Slutet på boken antyder dock att denna långdragna sidohistoria kommer att få sin upplösning i nästa bok, jag hoppas i alla fall det, och när den väl har kommit till punkt kanske den riktiga Caffery tittar fram.
I Behandlingen kretsar huvudhandlingen kring ”trollet” som ger sig på familjer som är på väg att åka på semester, Han luktar illa och har en hel del egendomliga hyss för sig, men han är trots det smart. Än sen då? Mo Hayder är dock duktig på att beskriva osympatiska människor men det är inte trollet som stannar kvar hos mig, utan en viss Tracey vars otyg att i tid och otid spotta ut slem i en spottkopp får mig att må illa.
Jag brukar älska allt som har med England att göra, men inte ens det faktum att handlingen utspelar sig i London (en av mina favoritstäder) får mig mer intresserad.
Den här boken är kort och gott en blek historia med bleka karaktärer och en handling som aldrig riktigt tar fart. Dessutom är en stor del av dialogerna ”billiga”, ”torftiga” och till och med ”fåniga”:
[…] Benedict ställde tillbaka mjölken i kylen och sköljde av fingrarna under kranen. ”Mr Hal Church, ni står anklagad.”
Hal räckte ut tungan åt henne. ”Men, jag är oskyldig, fröken Besserwisser.” Han gick ut i hallen och tog nycklarna på telefonbordet.
”Vart ska du?”
”Säga upp tidningsprenumerationerna medan vi är borta.” Han vände sig om och räckte ut tungan igen. ”Och så vill jag komma bort från dig ett tag, jäkla gnällmaja.”
Benedicte räckte lång näsa åt honom. ”Som om jag skulle bry mig.”
Hal kollade att Josh inget såg och drog snabbt ned byxorna så att hon fick en skymt av hans ända, rätade sedan på ryggen och slog igen dörren efter sig. Benedicte fnös ljudligt genom näsan och Josh höjde blicken.
”Va?”
”Ingenting.” Hon log för sig själv och ställde kaffekannan i diskhon. Du vet hur du ska ta mig, Hal, din jävel.” (s. 178)
Det här är bara ett exempel i mängden och med tanke på att boken är hela 436 sidor lång så fanns det många tillfällen att irritera sig över detta . Sist men inte minst lämnar Hayder på tok för många olösta trådar efter sig som ger en bitter eftersmak.
Nej, Hayder, du kan kan så mycket bättre än det här!
Behandlingen är ett recensionsexemplar från Modernista.