Baksidestext: Som high school-elev vid prestigefyllda Bradley School fick Ani FaNelli utstå en chockerande, offentlig förnedring efter en serie omskakande och brutala händelser. Något som väckte ett desperat behov av en ny identitet.
I dag har hon ett glamouröst jobb på The Womens Magazine i New York, en dyr garderob och en snygg framgångsrik fästman – hon är så nära att leva det perfekta liv hon arbetat så hårt för att förverkliga.
Men tonårens förnedring är inte Anis enda sår. Hennes förflutna rymmer också en smärtsam hemlighet. Något som fortsätter att hemsöka henne, som hotar att komma upp till ytan och förstöra allt.
Vad händer om Ani bryter sin tystnad: Skulle det till sist kunna befria henne – eller bara slå allt hon kämpat för i spillror?
Mina tankar:
Jag förstår absolut ingenting av det som huvudkaraktären TifAni Fanelli (eller Ani som hon numera kallar sig) vill förmedla. Faktum är att jag är smått förbannad över att jag lade ner så mycket tid på att försöka förstå varför hon agerade som hon gjorde, och vad hennes man Luke hade gjort som förtjänade den behandling han fick. Ej heller förstår jag vilken roll den s.k. dokumentären spelade. Inte ens med lite distans ser jag någon vits med någonting av detta.
Det enda jag egentligen förstod är att TifAnis självbild inte är smickrande, och att hon var med om en hemsk upplevelse när hon var yngre. Eller, det vill i alla fall Jessica Knoll att man ska tro. Själv är jag inte alls säker ens på det.
Slutligen slänger Knoll in flera olika tidsperspektiv och lämnar över ansvaret till läsaren att orientera sig var i tiden allt inträffar. Jag säger NEJ till den här sortens böcker och i dagsläget känner jag absolut inget behov av att läsa ytterligare en bok av henne.
Efter att jag har läst andras recensioner om denna bok här har jag förstått att problemet ligger hos mig och det gör mig inte mindre frustrerad. Vad är det jag missar?
Intervju med Jessica Knoll om Luckiest girl alive:
Världens lyckligaste kvinna är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Eva Mazzetti-Nissen.