Fin Macleod har lagt poliskarriären på hyllan när han återvänder till Isle of Lewis. Väl där får han reda på att man har hittat liket av en människa som dog någon gång i slutet av 50-talet. Spåren leder till Tormod Macdonald, far till Fins stora kärlek Marsaili. Fins snutinstinkter vaknar till liv och han inleder en privat undersökning.
Jag var inte nådig i min kritik när jag recenserade Peter Mays Svarthuset 2013, och det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Större delen av intrigen i Lewismannen utspelar sig i det förflutna och historielektioner har jag generellt svårt med. En tillbakablick här och där är helt okej, men när analepserna tar över hela tillställningen blir det trögt, lågmält och sömnigt.
Trots det är det något med Mays berättande som naglar sig fast och som mer eller mindre tvingar mig att läsa vidare. Med tanke på att jag med säkerhet vet att det inte är miljön, karaktärerna eller intrigen så måste det helt enkelt handla om att hans röst på något sätt har nästlat sig in i mitt medvetande, vare sig jag vill det eller inte.
Vi får se om gåtan får sin lösning när jag kommer att ta itu med sista delen i trilogin, Lewispjäserna.
Den får dock ligga till sig på hyllan en liten stund till.