Tänk så glad jag är att jag inte övergav Sharon Bolton (tidigare S.J. Bolton) efter att ha läst Rov och Ond skörd som hon skrev under namnet S.J. Bolton. Sedan dess har hon bl.a. skrivit en serie böcker med Lacey Flint i huvudrollen som har varit hel tik men med 
tar hon ytterligare ett kliv upp på min gilla-lista.
Händelserna utspelar sig till stora delar på Themsen, en flod som har förtrollat mig vid tre tillfällen. Floden jag ser framför mig när jag hör namnet skiljer sig dock avsevärt från den som Bolton beskriver, för i den här boken tar hon med oss ”bortom” floden och visar oss var dom döljer sig under ytan.
Jag får känslan av att hon har gjort en gedigen research inför den här boken och jag är oerhört nyfiken på hur hon har gått till väga för att i detalj kunna beskriva vissa skeden i boken på ett sådant målande sätt.
Det genomgående tema är människosmuggling, vilket i sig inte är något nytt men Bolton har hittat en ny vinkel och jag tokgillar det!!
Lacey Flint är en polis helt i min smak som i mitt tycke inte kommer i närheten av schablonmässiga karaktärer vilket är oerhört befriande. Här har Lacey lämnat sin anställning på The Metropolitan police för att i stället göra låta Themsen utgöra både hennes bostad och arbetsplats. I kulisserna spökar en ”simmare” som jag satte olika namn på under resans gång och när upplösningen kom skulle det visa sig att samtliga var fel och att Bolton lyckades verkligen lura mig helt.
Intrigen är till stora delar en mörk berättelse och med små och trovärdiga medel gör Bolton så att jag direkt fastnade i den. Boltons styrka är att hon kan driva en historia framåt utan att förlita sig på att ett högt tempo ska hjälpa till att upprätthålla läsarens intresse. Hon gör det i stället genom att låta karaktärerna och miljön göra jobbet. Och det är precis så som jag vill ha det!
Mark Josebury är en man som figurerar i kulisserna och jag kunde ana vild romantik mellan honom och Lacey. Jag som normalt sett inte brukar reagera positivt när känslorna svämmar över alltför mycket, men jag måste vara ovanligt ”kärlekskrank” nu för tiden, eftersom ju längre tiden gick desto mer nyfiken blev jag på hur deras relation skulle utveckla sig. Se där, det går lära en gammal hund att sitta trots allt.